Artikeln är skriven av Anders Sundelin, frilansjournalist och författare

Först ett minne:

Nej, han har inte tid. Han är fullt upptagen med att klippa sista omgången av Tre kärlekar. Han är pressad så in i helvete... Men, okej, fast inte längre än två timmar, sen måste han tillbaka till klipprummet.
Han kommer fem minuter för sent, småspringer över parkeringsplatsen.
Två och en halv timme senare säger servitrisen att hon tyvärr måste be oss gå; personalen måste få gå hem nu.
En halv timme senare står vi fortfarande kvar på parkeringsplatsen, i vintermörkret, med händerna nerkörda i fickorna, och han talar om dessa fantastiska svenska skådespelare, om skådespelarlönerna i Hollywood, om flygplanet de byggde för Tre kärlekar, om en kompis som...

Visst fan, förstår du.

 

- Jag skulle vilja säga något bra, säger Mona Malm och tystnar för ett ögonblick.

En morgon skulle jag göra en scen där hon får ett gräsligt brev från sin dotter. Ett riktigt gräsligt brev. ”Vi ska inte ha nån gråtscen”, sa Lasse. Det var väl allt han sa. Han planterade en tanke hos en. Så när vi skulle börja scenen hade jag den där tanken i bakhuvudet.

Hon tystnar.

- Jag var lite lessen den där morgonen och hade varit lite dum hemma, mitt känsloliv var i gungning, och då kan man som skådespelare använda sig av det. När jag motarbetade den här känslan, höll tillbaka gråten, så fick jag lov att hitta på andra saker. Det gjorde säkert scenen mycket starkare. Jag tror att han var väldigt lyhörd, att han förstod hur jag kände mig. Men det var mer än det. Han byggde vidare på det, utnyttjade det utan att man kände att man utlämnade sig.

 

Florence Åkergren-Åberg, som klippte hans filmer i femton år, minns det första mötet: Han stack in huvudet och sade: ”Gillar du Vargtass?” Hon, som var från Stockholm, tonårsmannekäng och uppvuxen i andra sorts kretsar än de där man gifte sig ung, skaffade barn och villa och bil, hade aldrig hört talas om Vargtass. Hon ler åt minnet, talar om honom som ”en jättegod kompis”. Nej, de pratade aldrig filmklippning när de satt tillsammans vid klippbordet och matade fram rutorna – timme efter timme, kväll efter kväll, år efter år; de pratade om mat, om vad de skulle ha till middag och vad de hade lagat i helgen och så.

- Han var ju aldrig tyst.

Han lagade all mat hemma. Han handlade, diskade, tvättade. Han hade en styckmästare som han följde runt Stockholm, från ICA i Kungens kurva till ICA-Stop i Täby och därifrån till Metro i Täby. Han regisserade middagarna med hustrun, alltifrån menyn över dukningen till musiken. Han visste allt som är värt att veta om tvättmedel. Han diskuterade politik från sju på morgonen, var en inbiten socialdemokrat, en ursosse och hade lösningar på allt. När svenska folkets spelande grep allt vidare ikring planerade han en TV-serie om Solvalla, började hänga där ute, sprang i stallarna och lärde naturligtvis känna folk, för det gjorde han överallt, och en natt kom han hem, väckte sin hustru:

- Du, Sivan! Sover du?

- Nästan.

- Du, jag har köpt en häst.

- Vilken färg?

Jo, han hade köpt en häst. Amadeus. Nittiotusen. Det skulle bli nio hästar till. Han regisserade också kusken, Erik Svensson, ”Busen”, som väl aldrig kört så bra som när han körde Molins hästar. Molins hustru, Siv Glans, säger att hon många gånger funderade på vem hon egentligen var gift med. Han var helt galen, säger hon.

Hon beskriver honom som en folkskolelärare som ville bilda människor, och få dem att tänka till, men också som en äventyrare: ”Han skulle hela tiden leva på kanten. Han skulle gå högst upp och så längst ut.” Varje kväll hämtade han henne med bilen sedan hon slutat sitt arbete på Stadsteatern. Det gjorde han i arton år. När hans medarbetare, bakom eller framför kameran, berättar om honom får de, till sist, tårar i ögonen.

- Ja, han var så rolig att jobba med, säger Gunilla Jensen, dramaturg vid TV Drama som först av alla fick ta emot hans manuskript, stötvis. Man hade aldrig tråkigt i hans sällskap. Det fanns ingen prestige hos honom. Men han var mycket känslig, enormt känslig under den där ibland... bullriga ytan. Den känsligheten kunde han ta hjälp av som regissör; han brydde sig om alla runtomkring. Jag tror inte det går att skriva såna historier utan att vara känslig.

Jan-Hugo Norman, filmfotografen, berättar att han varje kväll under arbetet med Tre kärlekar längtade till nästa dag.

Gösta Bredefeldt, som spelade ung revolutionär i Badjävlar och utfestad direktör i Den tatuerade änkan, berättar att när han en gång klagade på att han numera alltid fick spela odrägliga direktörer, tittade Lasse på honom och sade: ”Men, Gösta, du är ju ett fett svin”.

- Och med det fick jag mig nöja.

Denne man hette Lars Fredrik Molin, född 1942 i Järpen, Jämtland, där det numera finns en minnessten efter honom: en sten som antagligen hans far sprängde loss under tunnelbygget vid Järpströmmens kraftverk. Fadern var bergsprängarbas, modern hemmafru. Han hade två bröder, en äldre och en yngre. Som tonåring drömde han om att bli ishockeyspelare med egen sportaffär och startade även ett ishockeylag i Edsele, vid Faxälven i Ångermanland, där familjen bodde under några år på femtiotalet: han var ordförande i klubben, lagledare, tränare och tillbringade, enligt ryktet, mer tid i utvisningsbåset än på isen. Sedan drömde han om att bli flygare, men misslyckades i inträdesprovet. Han läste in en ingenjörsexamen per korrespondens, också en vägmästarexamen, och flyttade med hustru och två barn från Sollefteå till Gnesta utanför Södertälje, därefter till Östhammar. Han hade gift sig i permissionsuniformen från I 21, hade fått skriva till kungs eftersom han var för ung, 19 år. Det första barnet var redan på väg. Några år senare, i Östhammar, var han den yngste vägmästare som räknats in, yngst av alla i laget, en fjunig sak på korta ben, med hornbågade glasögon, och för att lösa det problemet förklarade han frankt att han var införstådd med situationen men att han antog att de, för det första, ville ha högre lön och, för det andra, ville kunna ta semester när de så önskade. Det skulle han nog kunna ordna.

Det är inte fel att säga att han satte sig i respekt.

”Det var en jävel, den där Molin.”

Visst fan, förstår du.

Man kan även berätta det så här:

Pappa Johan Fredrik Molin, bondsonen och bergsprängarbasen – ”en enveten jävel”, enligt sonen, ”med starkt rättspatos” - flyttade med kraftverksbyggena längs Indalsälven och Ångermanälven: Järpen, Edsele, Granvåg. Sonen kom på det sättet att ofta byta skola, vara ny i klassen, och det var säkert inte så roligt alla gånger. Själv sade han, i en intervju, att tretton-, fjorton- och femtonårsåldern var hans sämsta period i livet; en ålder då man inte togs på allvar, en tid då han bara väntade på att få bryta upp. Det var väl ungefär då han tog hand om familjens ekonomi - höll reda på inkomster och utgifter, betalade räkningarna – eftersom föräldrarna inte kunde hålla i pengar, möjligtvis också för att hans mamma fick problem med ryggen, låg i gipsvagga på Varbergs lasarett och var länge ofärdig när hon kom hem igen, och han tvingades gå in och ta hennes roll. Han handlade, städade och lagade maten, packade farsgubbens Unikabox, tog hand om sin lillebror. Han blev flickan i familjen.

- Jag har alltid tyckt att Lasse var väldigt feminin i all sin maskulinitet, säger Siv Glans. De där små, små fingrarna som knådade köttet. Hon skrattar vid minnet.

 

Eva Gröndahl, som spelade i flera av hans TV-filmer, säger att när hon pratade med honom i telefon måste han alltid plötsligt avbryta samtalet.

- Det var alltid nån bakplåt som skulle ut.

I bakgrunden fanns farfadern från Multrå, en bonde med stor gård och utsikt över Ångermanälven, ”den envisaste bonden i Multrå”. Morfar var järnhandlare i Åsele som gift sig med en piga, gjort goda affärer och hade en stor träkåk med matsal och bibliotek och en svart Volvo på gården. Det fanns pengar. Det fanns bildning. Den som ser Tre kärlekar har inte svårt att känna igen sig.

 

Man kan också dra historien så här:

- I den här släkten är det mycket berättelser. Mycket skratt. Mycket fantasi. Hans bröder är så jävla roliga. I dom här byarna där han växte upp finns det många berättelser. Och han var väldigt lyhörd, hade ett bra minne, en väldig fantasi, och kunde lägga ihop flera historier till en. Hela släkten kände igen sig i hans berättelser, säger Siv Glans.

Det var fest när fröken läste upp hans uppsatser i skolan. Han gick på bio så ofta han kom åt. Han gillade att titta på TV-teatern, som spelade såväl Shakespeare som Arnold Wesker.

Han läste mycket och beundrade författare som Ivar Lo-Johansson, Vilhelm Moberg, Alexander Dumas, John Steinbeck: jord och äventyr, träldom och uppbrott. Som vägmästare i Östhammar lär han alltid ha haft ett kollegieblock liggande, där han skrev ner sådant som sedan blev insändare i lokaltidningarna, historier som skulle bli till manuskript och så småningom vandra hela vägen till våra vardagsrum. En god vän såg en annons i Allas Veckotidning, en tävling om den bästa bröllopsnovellen, och han skickade in en nästan alldeles sann berättelse om sitt eget bröllop. Han vann första pris: en två veckors vistelse i Italien med hela familjen.

Det fanns alltså pengar i skrivandet.

I släkten fanns Pelle Molin som skrev Ådalens poesi.

Han skickade ett manuskript till den nystartade TV 2-teatern.

Lars Löfgren, som var chef, läste det och gillade det men förklarade i sitt refuseringsbrev att det var mer prosa än teater – det måste vara mer dialog för att kunna göras på scen – och att han dessutom, om han nu skulle bli författare, måste lära sig stava. Efter en tid damp det ned tre tjocka kuvert på Löfgrens bord, från Molin i Östhammar. Det var tre kortpjäser och de hette Jävla mördare, Väckning kl 6 och Badjävlar. De var alla inlägg i en politisk debatt. De blev alla antagna. Året var 1969.

 

Christian Lund, ung geniförklarad regissör vid TV 2-teatern, fick titta på alla tre och såg att i en av dem fanns potential till något mer, till något större; han tog på sig regiuppdraget, kontaktade Molin och så kom en av den svenska televisionens stora succéer till – med närbilder som vi inte tidigare sett, amerikansk klippteknik, vassa dialoger och en naken Ernst Günther på korta snabba ben i ett Öregrund som exploderar av grönska. Kommunalpolitiskt mygel. Fylla. Sex. Olof Palme, som intervjuats och klippts in i filmen, skrev till TV-ledningen och beklagade att han inte förstått vilket sammanhang han skulle placeras i, vilket fick till följd att filmen låg inlåst i tio månader innan man vågade ta ett beslut om visning.

Efteråt förklarade TV 2-chefen Örjan Wallqvist att det var den värsta smörja han sett. Den som sett Badjävlar glömmer den inte.

- Framför allt var Lasse väldigt bra på dialog, säger Christian Lund i dag, trettio år senare. Ett dialogsnille. Det fanns med från början. Det såg man redan i dessa första manuskript.

- Sen var han som ett läskpapper: sög i sig allt som var värt att veta. Han hade ett jävla fint minne.

Gösta Bredefeldt vet inte varför han fick rollen som revolutionären på torget.

(”Men det var en roll som passade mig alldeles utmärkt.”) Han minns Lars Molin från inspelningsplatsen, minns hur han följde arbetet på nära håll, väldigt intresserad.

- Då var jag en ung och seriös skådespelare. Och jävligt vänster. Det tyckte Lasse var roligt.

Christian Lund såg till att Lars Molin i början av sjuttiotalet anställdes vid Norrbottensteatern i Luleå, där han parallellt med uppdrag för TV, och författandet av flera romaner, skrev och bearbetade pjäser och, så småningom, började regissera. Eva Gröndahl, som tagit med sig en stekpanna från Stockholm och flyttat in i ett kollektiv i skuggan av järnverket, cyklade varje morgon till en teater som frustade av vilja att nå det folk som bodde i landskapet – ”det var så oerhört kul” – spelade som första uppdrag den kvinnliga huvudrollen i en pjäs som hette Dalbotten UPA och som Christian Lund regisserade och Lars Molin varit med och skrivit. Det var en svår pjäs, minns hon, av flera anledningar, men till sist lyckades hon ändå landa på sina sylvassa klackar. Molin satt tyst under repetitionerna, men under luncherna, medan de åt salt sill eller isterband, gjorde han sitt bästa för att förklara rollen och pjäsen för henne.

De andra fann hans lilla tomatröda sportbil märklig, för att inte säga stötande, själv kunde hon inte låta bli att i honom känna igen sin pappa, uppfinnaren och teknikern, med samma vurm för snabba sportbilar, men också en man som så självklart såg kvinnor som jämlika, som, säger hon, ”tog för givet att man stod i bredd med honom”. Hon tyckte mycket om honom. Det hade hon gjort ända sedan hon första gången träffade honom, på Hotell Vilhelmina, där hon befann sig efter en föreställning av Stoppa världen med Riksteatern och han i sällskap med Christian Lund. Han kom fram till henne och började prata om den här Badjävlar som skulle bli något alldeles extra, något stort.

- Sen pratade han oavbrutet och vad jag förstod var det inget fel på hans självkänsla. Han var väldigt kul, minns jag.

Några år senare kom hon att spela i flera saker som han både skrev och regisserade för Norrbottensteatern, bland annat Hermelinerna och Franz Xaver Kroetzs Vårt lilla bo, som de också gjorde för TV.

Sedan spelade hon den kvinnliga huvudrollen i TV-produktioner som Pengarna gör mannen, Saxofonhallicken och Potatishandlaren, men också flera biroller. Redan från början, på scenen i Luleå, var han så kul att arbeta med, säger hon, för han var bra på att fånga en stämning, skicklig i att hitta rätt ton och så gav han ju skådespelarna så fria händer, litade på deras yrkeskunnande.

I Höjdhopparen, som blev långfilm, spelar hon en tjej i idrottsklubben som uppträder på årsfesten.

- Lasse frågade: ”Kan du ingen kul sång eller så?” Jag hade just kommit tillbaka från en resa på transibiriska järnvägen och lärt mig en snuskig finsk sång och så sjöng jag den i filmen.

Jan-Hugo Norman, som arbetat med flera regissörer, noterade tidigt Lars Molins förmåga att lägga upp scenerna så att de för en publik känns naturliga. För det är ju en sak att placera skådespelarna runt ett bord och förse dem med repliker, en annan att se till att de beter sig på ett sätt som publiken kan känna igen, som inte känns konstlat, teatraliskt.

Jan-Hugo Norman talar om Molins känsla för detaljer, också om hans förmåga att hitta rätt skådespelare. När han fick ett nytt manuskript kunde han med nittionio procents säkerhet tala om vilka skådespelare som skulle spela vilka roller. ”Du kan skriva hur fantastiska roller som helst, men om man inte har bra skådespelare funkar det i alla fall inte”, sade Lars Molin i en intervju. Han skrev varje roll med tanke på en bestämd skådespelare.

Han visste att Ingvar Hirdwall kunde sjunga Sinatra. Han visste att Mona Malm kunde ge Ester i Midvinterduell den rätta tyngden, fast hon själv, först, betvivlade det. Hon var ängslig, säger hon, för att inte duga, för att hon var lite för... söt för rollen.

- Men han såg någonting annat hos mig.

Han skrev Vera i Saxofonhallicken med tanke på Eva Gröndahl och sade, besviket, när de träffades på cafét i TV-huset för att prata om manuskriptet: ”Vad smal du har blivit, Eva.” Tillade dock: ”Äh, det ska nog gå ändå.”

Det var, säger hon, en svår roll. Den var svår för det var så få repliker, också för att den utspelas under en kväll, på en plats, med händelser som mer sker under ytan än ovan. Hon hade svårt att hitta karaktären.

- Det är lättare att se vad det är när man har fler repliker. Det är lättare att hitta tonen då. Om man hittar den är det sen mycket lättare att hitta i pjäsen.

Hon fann till sist tonen, kunde börja formen karaktären ”och hitta på grejer”.

Som att stryka håret med strykjärn.

Sådant togs alltid tacksamt emot av en regissör som Lars Molin – som litade lika mycket på sina karaktärer som på skådespelarna han valt – och Eva Gröndahl har definitivt ingenting emot att han sedan gjorde en sån grej till sin.

Fast det där med läppstiftet, när hon skriver sitt telefonnummer med rött läppstift på hotellrumsspegeln, det var hans idé.

Hans manuskript, säger Eva Gröndahl, var ”luftiga”, med både liv och kropp, därmed utrymme för skådespelarna att tillföra egna saker.

- Det fanns möjlighet att tillföra så mycket liv.

Mona Malm säger att det ibland var otäckt att läsa hans manuskript. Hur kunde han veta det här om henne? De hade väl inte pratat om det? ”Nej”, svarade Molin, ”men vi har ju pratat en hel del”.

Jan-Hugo Norman berättar att han fick manuskriptet till de första åtta avsnitten av Tre kärlekar, tog med sig dem till Gotland, på semestern, och tänkte att det blir väl någon regnig dag, men när han en dag tog fram manuskriptet och började läsa, reste han sig inte ur fåtöljen förrän han läst färdigt, flera timmar senare.

- Det var nåt fascinerande med hans manus, något som skilde dom från andra. Något i dialogen, i replikföringen. Det är inte bara själva berättelsen. Varje roll har sitt språk: Gösta har sitt sätt att prata, mamman ett annat sätt att formulera sig. Varje person får sin egen röst.

- Han skrev inte efter några mallar, säger Gunilla Jensen.

En dag diskuterade han idén till en ny film med henne, en sak om en kvinna som överger sin man och tar sig nya älskare allt eftersom och lever upp som människa... han hade visst någon faster som rest till Stockholm och... och några dagar senare kom de första elva sidorna i faxen. Vad han begärde av henne: Håll reda på tonen! Håll koll på vad som händer! Han tog tacksamt emot alla synpunkter.

I regel, säger hon, i regel var det ganska klart. Historien fanns där, riktningen var utstakad, karaktärerna satt. Naturligtvis kunde det vara lite för långt, innehålla en och annan upprepning, men här var en man som kunde konsten att hålla igen. Ta bara inledningen till den sexton timmar långa Tre kärlekar: en postbuss på en väg genom, som det står i manuskriptet, ”ett ljust, öppet landskap även om den mörka granskogen inte är långt borta”; en ung man, ”klädd i flygvapnets permissionsuniform”, sittande längst bak; ett kort samtal mellan busschauffören och en man som hämtar en flaska brännvin han beställt; så den unge mannens, huvudpersonen Gösta Nilssons, första repliker sedan han krånglat sig fram till chauffören för att kliva av:

- Ska inte farsan ha nåt?

- Faktiskt inte.

- Är han sjuk?

- Han har inte skickat efter på länge.

Har han startat eget? Det är många som gjort det... så dyrt som det blivit så...

Gösta skrattar och kliver ur.

- Har du långpermis?

- Bara över helgen.

- Länge sen man såg dig...

- Titta noga nu då...

- Du ska väl tillbaka... jag ska titta efter dig.

Här börjar det, gott folk. Bordet är dukat.

Annat kunde Gunilla Jensen släppa igenom för hon visste att han skulle lösa det på plats. Som när det, i ett aldrig televiserat manuskript, står att ”han öppnar kylskåpsdörren och tänker på farfar”.

- Jag visste att Lasse skulle lösa det.

På arbetsplatsen rådde god stämning. Efter att ha lyssnat till hans medarbetare – vare sig de befann sig bakom eller framför kameran – om hur en dag med Molin kunde gå till, frammanas bilden av en regissör som gick runt och berättade historier ända tills han tystnade, tittade sig omkring och frågade vad alla väntade på. Varför jobbade de inte? ”Vi väntar på att du ska sluta prata.” Vilket väl både är sant och inte sant.

- Han var en sån bra arbetsledare, säger förre elektrikern Ingvar Hirdwall och drar ännu en historia från jobbet – den om när de en dag diskuterade svårigheten att regissera hundar, barn och liknande och Jan-Hugo Norman tillät sig att ha en något avvikande uppfattning. Ty han hade en hund, en tax, en mycket klok tax, som – bara för att ta ett exempel – hoppade upp på bordet när han tyckte festen dragit ut alltför långt in på natten och viftade med svansen fram och tillbaka så att ljusen slocknade. ”Du”, sa Lasse, ”jag känner till en hund som prenumererade på Hundsport.” ”Lasse”, sa Hirdwall. ”Nu börjar vi jobba.”

Det var nästan som ett gäng som drar på sig overallerna för att de ska ut och ploga, eller asfaltera några garageuppfarter, inte göra TV-dramatik. Det var ett gäng som hittat ett sätt att arbeta och höll fast vid det; skickligt yrkesfolk med markkontakt, humor: Gunilla Jensen, Florence Åkergren-Åberg, Jan-Hugo Norman, scenografen John Virke, kostymtecknaren Karin Sundvall, maskören Birgitta Stenqvist, kompositören Ted Ström, samt dessa skådespelare som nästan alltid var med: Ingvar Hirdwall, Mona Malm, Eva Gröndahl, Anders Nyström, Bertil Norström, Gunilla Nyroos, Gösta Bredefeldt, Lars-Erik Berenett, Lars Hansson, Göran Forsmark, Sven Wollter, Lena T Hansson, Peter Haber, Rolf Lassgård... Ett kollektiv. En familj.

- Man var aldrig nervös när man jobbade med Lasse Molin, säger John Virke.

- Man kände sig alltid välkommen och önskad, säger Gösta Bredefeldt.

Lars Molin brukade säga: ”Det spelar ingen roll hur bra en häst springer; den som bits får inte vara med och leka.”

Den avspändhet på inspelningsplatsen som alla vittnar om berodde på goda förberedelser. Parketten var lagd, nu var det bara att börja dansa. De två och en halv till tre minuter spelfilm som måste göras varje dag, för att inspelningsschema och budget och kontrakt skulle hållas, de spelades också in.

 

Det var inte trettio tagningar för varje scen, det var tre eller fyra – och efteråt, varje kväll, kunde den som ville titta på resultatet, en första klippning, i klipprummet: ”Vi jobbade så”, säger Florence Åkergren-Åberg. ”Det blev så. Han krävde det aldrig, men man ville hjälpa honom med det. Det var ett slags service.” Han litade på att alla klarade sina uppgifter, kunde sin sak: ”Han berättade hur han hade tänkt, sen fick jag lösa det bildmässigt”, säger Jan-Hugo Norman. Florence Åkergren-Åberg föreslog att Ingvar Hirdwall i stället för att bara lyssna till Kulle på nyårsafton, i Potatishandlaren, skulle tävla med honom, läsa ikapp med honom. Kul! Det prövar vi! ”Det är i alla fall jag som får folkets kärlek och alla pengarna.”

 

Att själv ha skrivit manuskriptet var självfallet till fördel för regissören: han måste själv hitta lösningarna, det fanns ingen annan att skylla på när en plogbil skulle dundra in i en mjölkpall av cement eller tjugofem grisar skulle åt samma håll. Han var en liten man med stor fantasi men också en tekniker, en hantverkare, en praktiker. Han skrev sina manuskript i det arbetsrum han själv ritat. Han var fullproppad med historier, skrönor, händelser, men innan han somnade låg han helst och läste böcker om flyg. Med lika stor stolthet berättade han om det stora fyndet Samuel Fröler, i rollen som Gösta Nilsson, som om det Caproniplan de byggt i Tre kärlekar: ”Det blev så otroligt fint.”

Man såg honom aldrig regissera, säger folk. Han fick alla att göra sitt yttersta, utan att de tänkte på saken. När man ber hans medarbetare att beskriva honom använder de ord som ”kul”, ”en pärla”, ”en helt annan sort”. Avspändhet måste ha varit en av hans honnörsord, fast det tänkte han kanske aldrig på.

Regin började redan när han diskuterade rollen med den tilltänkte, när han träffade Eva Gröndahl över en kopp kaffe eller tog en orolig Mona Malm till smörgåsbordet på Grand: ”Nu ska vi inte prata om rollen. Nu ska vi gå på Grand och äta smörgåsbord!”

Regin fortsatte när skådespelarna prövade masker, kläder: då var de avspända, tänkte inte på hur de skulle klara rollen. Då satt han alltid med.

Annars:

”Mona. Tänk på tyngden, Mona. Tyngden.”

”Du vet, hon har inte varit ute på flera år och hon är kåt och osäker och hon har inte köpt ut, vet du.”

De historier han berättade på inspelningsplatsen hade allt som ofta, på något sätt, med rollen att göra.

- När jag gjorde Melin, byggmästaren, i Tre kärlekar berättade han väldigt mycket om en släkting som tydligen stått modell för min roll, minns Gösta Bredefeldt. Det var väldigt många historier, både spännande och humoristiska. Rollen blev tydlig på ett väldigt bra sätt.

- Man kände också att man blev lite smickrad. Man blev hedrad av att få spela en släkting till honom, även om det var en skitstövel.

På så sätt skickade Lars Molin sina berättelser ut till svenska folket, som tacksamt tog emot dem och aldrig tycks glömma dem. Molinare som Midvinterduell, Saxofonhallicken, Potatishandlaren eller Den tatuerade änkan tycks ha stannat kvar i människors medvetande, blivit en del av vårt minne, trots alla TV-bilder som rinner förbi på pannbensbion. (Uttrycket är Lars Molins.)

 

Eva Gröndahl berättar hur människor i alla åldrar, i alla möjliga sammanhang – på Centralen, i Konsum, när hon ska köpa blomjord, behöver få hjälp med sin Amazon – kommer fram och vill prata med henne, diskutera med henne, tacka henne för det hon gjorde hos Molin. Mona Malm säger att så många kvinnor har tackat henne för Den tatuerade änkan, antagligen för att de känt igen sig, men bara en gång en man, en äldre man, och det var på bussen - när han precis skulle stiga av böjde han sig fram och viskade i hennes öra: ”Tänk om livet ändå vore så där!” Hon förstod.

 

Hans medarbetare nämner humorn i dessa berättelser. Hans goda humör. De talar om hans goda kännedom om de miljöer han skildrar. De unika kameravinklarna. Också detta att karaktärerna inte är så enkla: den envise Egon, pappan i Tre kärlekar, är sympatiskt skildrad, med stor medkänsla, men han är också dömd att förlora: en bonnläpp som inte begriper bättre. Pappan i Potatishandlaren bjuder ut sin dotter av kärlek.

- Lasses medium var TV, säger Ingvar Hirdwall. Historien måste vara lika stor som bildrutan och TV-mediet passade precis för det som ju var Lasses storhet: den lilla överlevnadsberättelsen. Den passar så väldigt bra för TV:n. När han gav sig på långfilmen, räckte inte riktigt hans berättelse till. Duken blev för stor. Det var en annan berättelse. Potatishandlaren går inte att göra som långfilm.

 

Ingvar Hirdwall hänvisar till Molins enorma förråd av historier, skrönor, talesätt och uttryck, men också till en annan ömsint dramatiker som visste en hel del om hur livet kan vara, Anton Tjechov. Potatishandlaren är som Tjechovs Frieriet: ”Det är en gubbe här och en tjej där och det är en jävla massa verst mellan dom.” Det finns tusen berättelser om samma sak. Det man berättar i Amsterdam berättar man också i Kapstaden, Kairo, Kalix. Det exotiska är alltid förankrat i en mylla någonstans.

- Vad tycker folk om? Jo, dom tycker om en historia som handlar om två polska bönder som snor en gris och försöker sälja den på marknaden.

 

Lasse Molins historier, säger Ingvar Hirdwall, är de svenskaste historier man kan tänka sig. Kunglig toilette – hela byn tappar huvudet inför kungabesöket... och så har de ingen toalett: ”Det är så jävla bra.”

- Lasse skapade ett sätt att berätta om människor som alla tog till sig. Dessa historier ligger så nära en själv. Hur många mjölkpallar finns det inte? Hur många rättshaverister finns det inte?

- Och då blir man folkkär. Det är inget man kan jobba på.

Scenografen John Virke säger:

- Det känns så långt borta allting. Roligt och långt borta.

Han dog i en hjärtinfarkt, natten mellan en lördag och en söndag. Han hade suttit uppe och arbetat hela dagen, hämtat sin hustru vid tåget på kvällen och de hade ätit en bit innan de gått och lagt sig. Två dagar senare skulle han ha opererats. Hans sista ord, innan han tog i golvet, var ”JÄVLAR!”

Han skulle ha fyllt sextio i maj.

Artikeln var publicerad första gången i Ordfront Nr 7-8 2002

 

 

Upp igen!