VI VANN EN ANDRA BRÖLLOPSRESA!!!

Ja, det var titeln på den första artikel som publicerades om Lars Molin.
Det blev dessutom massor av bilder på både honom och hans dåvarande fru och de figurerade i flera nummer av Allas. Han hade efter att till mej sagt att det var väl ingen konst att "sno ihop en historia" då jag stolt visat honom att jag vunnit en bröllopsresa till Rimmini i Italien, genom att berätta hur min dåvarande man och jag träffades. Jag har nu lyckats få tag i berättelsen som Lasse skrev och som gav honom vinsten.
Materialet är hämtat från Allas, nr 31 0ch 32 1969, foton Lars Falk och du kan läsa Lasses berättelse här nedan!
Iréne Holmgren, ordförande i Lars Molin Sällskapet

1.Allas.1969-31_w800

Vi gifte oss unga Anita och jag, mycket unga till och med. Jag hade nyss fyllt nitton och hon var arton. Skulle jag så här åtta år efteråt våga yttra ordet ”smekmånad”, så skulle hon väl skratta ihjäl sig. Vi firade förmodligen en av världens kortaste smekmånader, kort men intensiv. I april kom militärtjänst-göringsorder, vi arbetade då båda två i Stockholm trots att vi är norrlänningar. Det var jag som lockat ner henne.

Jag skulle rycka in på ett norrlandsregemente redan i början av juni samma år. Detta medförde en rad problem, Anita skulle bli utan arbete m.m. Kort sagt, vi kom överens om att det enda raka var, att vi gifte os. Observera, jag friade inte, vi kom överens! Så reste vi upp till Norrland, letade bostad, fyllde i blanketter och besökte präster och annat nödvändigt folk för en vigsel.
Men den sjätte juni, då jag rimligtvis borde ha infunnit mig på regementet, höll vi på att mäta gardiner och köpa mattor till en liten lägenhet, som vi lyckats komma över genom ”bekantas bekanta”. Förståerlig glömska, tyckte jag. Men inte den barske översten! Instängd bakom regementets taggtråd de närmaste veckorna.

Långa ändlösa telefonsamtal med den trånande bruden, utanför telefonkiosken en lång, svärande kö. Dagarna gick och jag lade in om permissionsansökan på fyra veckor för ”smekmånad”. Kallad upp till min vän översten för att förklara, vad i herrans namn jag skulle med hela fyra veckor till. Han själv hade visst gift sig under något marschuppehåll under beredskapen, så han hade ingen förståelse för mina något krystade förklaringar. Två dagar ledigt.

2.Allas.1969-32_w800Så bröllopsdagens morgon. Nypressad permissvid med vit skjorta till. Kostym var inte till att tänka på med 2:75 om dagen. Ut för att plocka liljekonvaljer till brudbuketten. Utblommande! Goda råd dyra…. men till sist hittade jag en blomsterhandlare, som lämnade ut en verkligt vacker bukett på avbetalning. Hedersman!! Så äntligen vigseln, högtidlig stämning och kyrkklockor, som ringde så vackert för oss i den vackra julikvällen.
Hem till svärmor. Middag för hela släkten. Fin stämning och vackra tal.
Pang!
Bruden biter av en tand. På hedersord, svärmor, köttet var ganska mört….

Ner till stan för att jaga fatt på en tandläkare, men de har tydligen ett alldeles eget effektivt sätt att försvinna , när de som bäst behövs.
Så hittade vi en stackare som påtade hemma i trädgården. Bruden i tandläkarstolen med slöja och allt. Var god skölj! Den stackars tandläkaren gratulerade oss.
Tanden blev provisoriskt lagad, men det vackra brudleendet saknade hörntand! Hon påminde om en kanadensisk ishockeyspelare på något sätt! Det där får jag stryk för…

Tillbaka till middagen igen, bruden konverserar genom mungipan, och till sist var det dags för brudparet att dra sig tillbaka till sin lya.
2.Allas.1969-31_w1200Den var faktiskt så liten, att när man skulle öppna ungsluckan i kokvrån, så var man tvungen att gå ut.
Bruden i vitt, förföriskt böljande nattlinne. Då släpper bedövningen…
Bruden tillbringar bröllopsnatten gråtande i en fåtälj med nyblivna äkta man som tröstare, magnecylbärare och kaffekokare.
Solen gick snart upp över både ont och gott, vi tittade ut över den lilla stan som höll på att vakna till liv. Då först släppte värken.
Resten av ”smekmånaden” förflöt lugnt, så när som på ett missöde som bara kan drabba mig.
När jag skulle bädda upp vår soffa, vi hade en sån där bäddsoffa som innehåller två uppfällbara stålrörssängar, så fastnade den ena.

1.Allas.1969-32_w800Jag tog väl i lite för hårt för hela sängen blev alldeles vind och skev, verkande inte alls höra till soffan. Nåväl, nygifta som vi var, samsades vi om den andra för natten.
Men dagen efter kom vi i verklig förlägenhet, när vi lämnade in den isärskruvade sängen till en liten smidesverkstad. Ägaren, som kände Anita sedan flera år tillbaka, tittade på sängen, på oss och på sängen igen.
”Gratulerar till bröllopet” var det enda han sa. Bruden rodnade så vackert som hon egentligen skulle ha gjort framför prästen. Fast bättre sent än aldrig! Numera går det lite lugnare till hemma hos oss.
Lars Molin

 

 

Upp igen!